Det är enkelt. Eftersom vi inte jobbar med barn vill vi inte att bilderna av vår verksamhet ska domineras av barnbilder. Och barn finns inte till för vårt fotointresse.
Det är också svårt. Under vår coachingvecka omges vi av barn i klassrummen och på skolgårdarna som vi besöker. Barn som ofta är nyfikna på oss, vill prata, ge oss presenter och ibland också vill vara med på bild med oss.
Det finns också barn som ser lite exotiska ut för oss, med annorlunda kläder och hudfärg, gul thanaka i ansiktet eller munk- eller nunnekåpor. Barn som mediterar, leker skolgårdslekar som för oss är gammaldags et c.
Och visst är de söta! Barn är ju det.
Men hur skulle det kännas om du själv var ett barn som varje gång det kom främmande vuxna till skolan blev fotograferat ur olika vinklar? Om du i din skolvardag blev ombedd att le mot kameran, blev fotograferad i smyg eller t o m ombedd att springa fram och tillbaka på en skolgård för att hjälpa ett turistpar att få fina instagrambilder, utan så mycket som ett tack efteråt. Jag har sett det hända.
Om du jobbar med barn i Sverige och inte skulle acceptera det på din egen arbetsplats, eller om du är förälder och inte skulle acceptera det om det gällde dina egna barn – gör det inte mot andras! Ifall du inte skulle göra det i en svensk skola eller på en svensk lekplats – gör det inte i Myanmar heller.
Så varför förekommer det ibland foton på barn här på bloggen?
För att visa vår verksamhet. Fotona som syns här ska återge det arbete vi utför i Myanmar, och resultatet av det ska ju i slutänden nå barn. Så att ha med barn på bild har ett syfte här. Men de bilderna ska återge barn på långt håll, barn i grupparbeten eller i klassrum. Ibland också barn i särskilda ceremonier/skolpjäser och liknande, men alltid värnande om barnens integritet, både vid fototillfället och publiceringen.
Teaching Teachers in Myanmar 